”Maybe the AI creator will take over the opera soon”

”In KTH’s old Reactor hall, the AI future is tested with a newly written opera by Carl and Åsa Unander-Scharin. It is a well-conceived existential meditation over the function of technology within the human life space.”
. . . 

Svenska Dagbladet, Loretto Villalobos, Dec 2 , 2023:

The tale of the great computing machine
Kanske tar AI-kreatören över operan snart

 En vändpunkt i den artificiella intelligensens (AI) historia är när datorn Deep Blue besegrade regerande världsmästaren Garry Kasparov i schack 1997. Detta blev en världshändelse även om Kasparov själv antydde att det inte var rent spel.

Fysikern Hannes Alfvén hade förutspått redan 1966 att något liknande kunde hända i sin spekulativa bok ”Sagan om den stora datamaskinen”, skriven under pseudonymen Olof Johannesson. I den beskrivs vår världs geologiska och biologiska evolution som blott nödvändiga språngbrädor för ”datornas” tillblivelse och slutgiltiga dominans över världen som en intelligent art.

Nu har boken blivit opera, eller snarare ett musikaliskt och teknologiskt allkonstverk av konstnärsduon Carl och Åsa Unander-Scharin, som beställdes av KTH i samband med 50-årsjubileet av Hannes Alfvéns Nobelpris 1970. Verket kan sägas vara fortsättning på parets mångårigt konstnärliga utforskande av teknologi, dans och musik under samlingsnamnet ”Opera mecatronica”.

Det kan inte finnas en bättre spelplats för detta verk är KTH:s gamla reaktorhall. Det djupa hålet i salens mitt tycks gömma ofattliga hemligheter när vi bjuds in i en värld där datorerna härskar. Men det börjar i datorålderns förhistoria. Fyra sångare och en dansare – vars färgkodade dräkter matchar den femhövdade orkestern – förlöser en hjärnliknande kreation ur hålet.

I en serie tablåer skildras historien om människa och maskin. En tävling, likt den mellan Kasparov och Deep Blue, spelas fram där dansaren Arina Trostyanetskaya är ställföreträdande maskin med staccatoliknande robotrörelser. Hon vinner. Andra situationer är ett sjukdomsdiagnosticerande och en pengatransaktion som går fel.

Sidoväggarna i hallen målas med retrofuturistiska videoprojektioner som styrs av sångarna. Den gamla Skandiaorgeln har också en viktig roll. Dess kropp besjälas av Computa, vars röst är en förinspelning med Anna Larsson. Orgeln spelas också med hjälp av fjärrstyrande ringar som sångarna bär. Även instrumentet the vocal chorder som spelas av sångarna med långa rep används för att framkalla syntetiska ljudstämningar. Orkestern illustrerar och förstärker den framtidsnostalgiska andan med monofona texturer i musiken.

Det är mycket lek och uppvisning av teknisk innovation, näst intill övermättat av infall. Den uttalade samhällskritiken från boken blir mer implicit här, och Alfvéns snillrika formuleringar går om intet i denna engelskspråkiga tolkning. Likväl är det en välfunnen existentiell och spirituell meditation över teknologins plats inom människans livsutrymme. Människan är skapare men också undersåte.

Artificiell intelligens har nu länge överträffat människan i att göra matematiska uträkningar men, som Kasparov surt hävdade, den lider av brist på kreativitet. Men frågan är om detta nu längre är sant. AI skapar numera konst, dramatik, litteratur, musik och dans utifrån förprogrammerad information. Mot slutet av föreställningen avtäckes två uppsättningar robotarmar – en som spelar på vocal chorder-instrumentet och en som dirigerar. Det är bara en tidsfråga innan människans input i det artificiella skapandet har blivit överflödig.

”Lars Sjöberg recommends a new opera in KTH’s Reaktorhall”

”In the Unander-Scharin’s computer opera, Alfvén’s saga is less a libretto than a starting point and source of inspiration. Human life is embodied through five elements – Oxygen, Hydrogen, Nitrogen, Carbon and Argon – all in imaginatively personalized costumes. One becomes attached to John Erik Eleby’s Carbon when he, as a pensioner in need of money, is confronted with a defective Computa – Anna Larsson’s voice, more indomitable than once as ”The King of Fools” therapeutic God Mother. And at the phenomenal Arina Trostyanetskaya in the danced role of Argon, when she interprets humanity’s gradual return to life after the great computer crash..”
. . . 

Expressen,  Lars Sjöberg , Dec 2 , 2023:

Lars Sjöberg rekommenderar en ny opera i KTHs Reaktorhall

Ni anar inte hur många trappor det är ner till Kungliga Tekniska högskolans underjordiska reaktorhall där det skall vankas en opera vi väntat på i över 50 år.

Mänskligheten har sedan tidernas begynnelse kunnat notera många underlättande upptäckter och uppfinningar. Elden, hästen, hjulet, elen. Fysiskt underlättande vill säga. Det mänskliga intellektet å andra sidan har ständigt kommit på efterkälken, ända tills datorerna grep in med sina binära tal och hjälpte oss med uträkningar som annars skulle tagit åratal för ett otal aktiva hjärnor. Och de promiskuösa algoritmerna har fått dra sitt strå till stacken.

De tidiga datorerna hade i jämförelse med eld och hjul visat sig opålitliga nog för att forskarna skulle höja varningsflaggor. Till de främsta hörde Hannes Alfvén som för sina barn berättade ”Sagan om den stora datamaskinen”. Året var 1966, den allvetande ”Miman” i Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” var aktuell även i Karl-Birger Blomdahls operaversion, och det ställer sig fullt naturligt att Blomdahl vid sin död våren 1968 hade en opera över Alfvéns datamaskin praktiskt taget färdig. Det var bara musiken som fattades, ett icke oviktigt element när det rör sig om opera.

Då talades mest om ”datamaskinen” eller i diffust femininum ”datan”. Numera använder vi det maskulint neutrala ”datorn” lika ofta som engelskan ”computer”. Stavad ”computa” klingar det praktiskt taget likadant, men i skrivet skick tar det ut oss på diskutabla vägar. Är Computa, den hörbara, osynliga, allestädes närvarande huvudrollen i Carl Unander-Scharins ”The tale of the great computing machine”, vår gemensamma ”puta? Datorn som allas fnask?

…fenomenala Arina Trostyanetskaya i Argons dansade roll…

I Unander-Scharins dataopera är Alfvéns saga mindre libretto än avstamp och inspirationskälla. Mänskligt liv gestaltas av fem grundämnen – syre, väte, kväve, kol och argon – alla i fantasifullt personliga dräkter. Man fäster sig vid John Erik Elebys Carbon när han som pensionär i penningnöd konfronteras med en defekt Computa – Anna Larssons stämma, omedgörligare än en gång som ”Tokfurstens” terapeutiska Gud Moder. Och vid fenomenala Arina Trostyanetskaya i Argons dansade roll, när hon tolkar mänsklighetens gradvisa återvändande till livet efter den stora datakraschen.

De tre övriga – Elisabet Einarsdottir, Linnea Andreassen och Jakob Högström – är mindre konturskarpa men sprider idel välljud i ensembler och soloinpass. Ingen behöver sakna klanglig och melodisk sensualism à la Bellinieller Richard Strauss, vilket jag misstänker att vi gjort om Blomdahl en gång fått som han tänkt sig.

Överallt i den väldiga reaktorhallen sitter fem musiker här och var och stöder spelet men vankar inte omkring så som vi tidigare förvarnats om. Biografen Skandias Wurlitzerorgel har auktoriteten bevarad fast den inte spelas ”live” utan aktiveras med metoder vi får utröna på egen hand. Vad de två robotarna mot slutet har där att göra är nog ett svårare spörsmål.

Sjutton utsålda föreställningar är annonserade, men nöj er inte med det. Tjat och gnat har alltid lönat sig, och att biljettsystem kan paja känner vi ju till.